lördag 9 maj 2015

Det här med vänskapsrelationer och eviga väntan på sms (svara då)

Varför ska det vara så svårt att svara på sms ibland? Att man själv har varit där ofta förnekar jag inte. Telefonen plingar till, man tar upp den ur väskan och ser sms:et, svarar på det mentalt. Men lägger ner den igen för man tänker att man ska svara senare, när man sitter ner i lugn och ro på tunnelbanan. Visst tar man upp telefonen då, men för att sätta på musik och kolla Facebook. Och så har man glömt att svara, igen.
Men det är onekligen irriterande när andra gör det mot en själv, speciellt om man ställt en fråga. Man frågar sina kompisar på fredagseftermiddagen vad ens planer för helgen är. Halv åtta får man svar "vi ska dit. kom!" Tack för att ni vill att jag ska komma. Men när man frågar om mer information, när de ska dit/ hur länge de ska stanna etc. blir det tyst. Lätt att planera sin kväll då när man inte vet tid eller plats! (läs ironi).
Det händer ofta att när jag frågar om information, förbli det tyst. Nu är det inte så att jag begär en detaljerad plan. Men jag skulle uppskatta ett slags svar. Ett enkelt "vet inte för tillfället, men hör av mig senare" räcker för mig. Då vet jag att man har läst min fråga.

Jag kanske låter lite forever-alone med detta inlägg, jag kanske ÄR det (sob), men så får det vara. Många har sina "gäng", specifika personer de brukar hänga med varenda helg. Kanske har man en pojkvän, en rumskompis, ett syskon och deras kompisar som man umgås med. Eller den där bästa vännen som är praktiskt taget familj, för man hänger så ofta med varandra.
Jag har inte den sortens sällskap. Jag har ingen pojkvän, som man kan introducera mig för hans vänner. Jag har ingen rumskompis som kan dra med mig på grejer. Jag har en bror, men vi är väldigt olika och jag har försökt få med honom, men han vill inte alls träffa mina vänner.
Visst har jag nära vänner, men inte den där relationen när vännen är som fastklistrad på sidan.
Ibland tänker jag att det skulle vara enklare att ha en syster, eller en rumskompis. Speciellt när man går ut.
Jag har kusiner i Tyskland och när jag är hos dom, Leila och Tamina t.ex, brukar vi sätta på musik, hälla upp ett glas vin och göra oss i ordning. Man rotar runt i varandras garderober och lånar smink och ber om hjälp att fixa håret. Sedan går vi ut tillsammans och kommer hem tillsammans.
Det är tryggt på kvällen om man har sällskap. Men det är också mer peppigt att ha sällskap på väg ut. Att man åker tillsammans med någon, någon som man träffar upp innan man möter upp det stora gänget.

Jag åker oftast själv till ställen, möter det där stora gänget med en gång. Så åker jag själv därifrån också. Den enda fördelen jag kan se med det är att, när jag är redo så åker jag, jag behöver inte vänta på någon. Eller någon behöver inte vänta på mig.
Men det känns lite ensamt. Jag har många bekanta, en stor umgängeskrets. Men jag skulle vilja ha mer av den intima relationen mellan personer. När man är ca 4-8 personer som brukar umgås.

Kanske är det dessa TV-serier som påverkar oss. Vänner, How I Met Your Mother, New Girl för att nämna några. 5-6 personer som bor ihop, eller nära varandra, och umgås nästan bara med varandra. De fikar, grälar, går på konserter, växer upp ihop.
Medan jag skriver denna text väntar jag fortfarande på svar. Ibland blir jag så frustrerad över att jag inte får svar att jag skickar flera ? på raken. Ett sms med ett ? i taget.
Jag vet inte hur jag uppfattas. Kanske som en klängig surkärring. Det bryr jag mig inte om. Det får bli som det blir. Om de vänner som tycker det är irriterande och inte fattar vinken, att jag gång på gång spammar dom med sms och frågor, då tappar vi kanske kontakten med tiden. Men det gör inte mig något. Man måste rensa bland "vänner".

Nu ska jag fortsätta att lyssna på punkrock, vänta på sms och hoppas på att kvällen blir rolig ändå.

lördag 2 maj 2015

A day with Susie & dancing lindy hop

A day with Susie & dance

Den sjätte april, på en måndag, var Susie på besök i Sverige. Hon bor annars i Shanghai och pluggar. Så det var väldigt trevligt att få träffa henne igen. Vi började med promenera genom Berzelius-parken.
A day with Susie & dance

Hej, här är jag med min outfit som jag visar upp ytterst stiligt. Allt är second hand, förutom Nike-skorna. A day with Susie & dance

Vi fortsatte på Strandvägen förbi tjusiga skyltfönster. A day with Susie & dance

På Café Linné slog vi oss ner och beställde Club Sandwich med kanna té. Godaste mackan jag NÅGONSIN har ätit. Vi pratade om relationer och om hur bra man har det som singel. A day with Susie & dance

Supersöta Susie. A day with Susie & dance A day with Susie & dance A day with Susie & dance A day with Susie & dance A day with Susie & dance

Efter nån timme fortsatte vi promenaden ut mot Djurgården och gjorde typiska turistposer. A day with Susie & dance

Asian people taking pictures, pfssht, classic. A day with Susie & dance A day with Susie & dance

Vi gick till det fantastiska huset i närheten av Nordiska Muséet. Skulle kunna tänka mig att bo där. A day with Susie & dance Hej. A day with Susie & dance A day with Susie & dance Fina målningar i taket. A day with Susie & dance A day with Susie & dance

Sedan gick vi tillbaka och tog en mjukglass på vägen. A day with Susie & dance

"Give me your biggest lick!" sade jag till henne. A day with Susie & dance

Roliga skyltfönster på NK. Vi vinkade av varandra för ett par timmar, för jag skulle åka vidare. A day with Susie & dance

Till Gula Villa vid Universitet där det var dags att dansa lindy hop. A day with Susie & dance

Fixa sminket i spegeln. A day with Susie & dance A day with Susie & dance A day with Susie & dance A day with Susie & dance

Dans och fika. A day with Susie & dance

Efter dansen drog jag vidare. Hem till Alexis för filmkväll, varma mackor och lite musikspelande. A day with Susie & dance

Det var en underbar dag med Susie. Kommer ta ett tag innan man får träffa henne igen. Lite tråkigt med vänner som bor så långt bort. Men desto mer tar man vara på tiden då man ses! Jag gjorde en liten video om dagen också. Kolla gärna!

A day with Susie from Isabella Hyvik on Vimeo.

tisdag 3 mars 2015

Chances (Cyril Hahn REmix) - Alpines































Hej från mig. Börjar gilla fluffigt hår, tänkte köra det ett tag nu. Jag sover med pin curls, drar fingrarna genom håret och sprayar en hel flaska hårspray ungefär, då blir det sådär.

Har lite funderingar runt håret, om jag ska bleka utväxten och fortsätta med en kall nyans, eller bara låta det växa ut. Då blir det en naturlig ombre. Fast ombre är så 2012. Jag har inte råd att göra nåt stort med håret, får väl bli ombre.

pusshej.

söndag 15 februari 2015

jag vill sova.


länge.

allt för länge.

jag är trött.
det jag känner kan jag inte skriva. vem läser denna blogg i alla fall? spelar ingen roll.
får man vara nere även om man inte kommer på någon särskild anledning?

Ska nog gå och rita nu.
hoppas det känns bättre.

onsdag 21 januari 2015

Tomt prat och snöstormar

Människor som bara pratar tomma ord. Visst är det irriterande? Som säger "gumman, såååå länge sen vi sågs, vi måste ta en fika typ snart" i en överdriven hög ton och kanske fnissar lite. Vi vet båda två att det inte kommer ske.
Eller man gör planer med någon för helgen, att vi ska ses, men inte bestämt vad. "Vi får se :)" :)?? :)?!?!?!?! på dig själv.
I sista minuten hör de av sig att det inte blev något. Det händer ofta så, om man inte har bestämda planer rinner det oftast ut i sanden. Tråkigt att det ska behöva bli så. Jag undrar hur man hanterar en sådan situation. Ska man säga till ens vänner att man vill ha nåt bestämt? Ska man byta vänner? Det är kanske att gå för långt. Jag tror varenda människa egentligen är så. Erkänner att jag också har varit sådan. Man ska ju kunna ställa krav i vänskapsförhållanden.
Ibland förbannar jag den svenska artigheten "javisst inga problem", när man egentligen vill säga "nej det är inte okej". Jag får kanske vara mer ärlig och skylla det på mina tyska gener. Rakt på sak.
Den svenska artigheten (eller artighet överhuvudtaget?) är lurig. Den får mig att tro att denna person är snäll och kanske tycker jag är en trevlig person att hänga med. Hur konstigt känns inte det när personen ändrat åsikt på tre röda sekunder och slutar höra av sig rätt plötsligt.
Man kan inte hjälpa det att tänka, kanske har man sagt något, gjort något förolämpande. Mina skämt var inte så roliga tydligen.
Då hamnar man i dom tankegångarna; bryr jag mig för mycket? Ska jag bara strunta i vad alla tycker?
Men det är inte så lätt. Det är mänskligt att bry sig om varandra och deras åsikter. Om är en öppen människa har man många möjligheter. Öppen för nya slags människor och vänskapen som kommer med dessa intressanta personer. Kärlek kan uppstå. Men det är även då man är mer mottaglig för smärta.
"That wall of yours - it may keep out pain, but it also may keep out love" En replik från serien Once Upon A Time.
Ska man bygga upp väggar och sluta bry sig? Kanske är det något som kommer med åldern. Man lär sig att skaka av sig tomma löften och hårda ord.

En till sak som är så irriterande när det pratas om min konst. Jag uppskattar alla fina kommenterar jag får och blir uppriktigt glad. Men denna kommentar "jag kanske till och med köper från dig haha ;)". Jaha men det har du inte gjort eller hur? Ännu värre är någon som faktiskt säger att de vill ha en tavla eller frågar vad jag säljer den för, jag ger dom priset och sedan är det helt tyst. Inget "jag ska tänka på saken" inget ja, inget nej. Total tystnad. Var priset för högt? Förväntade du dig gratis bara för att vi är vänner? Jag skulle ge bort saker gratis om jag inte lagt ner så mycket tid på det, eller det inte betydde något för mig.
Men jag har kämpat för min konst, slitit mitt hår och slängt så mycket papper för att det är så svårt. När någon sedan yttrar sig om att de vill ha konsten, då hoppas jag - ja, då tar mitt hjärta ett litet glädjeskutt- på att mödan blir belönad. Men denna tystnad får mig att gå lite sönder inombords.
Jag tar det väldigt personligt. Konst ÄR väldigt personligt. Hellre att man inte säger något alls, eller så köper man faktiskt konstverket.

Nu är jag lite lugnare inombords. Innan detta inlägg var det snöstorm - både utomhus och i mig.



måndag 1 december 2014

Att vara ungdom i dagens samhälle

Det är tomma dagar. Jag väntar hela tiden. Väntar på att allt ska vända.
I mitten av oktober fick jag flytta in hos min kompis Linda som bor i Skärmabrink. Hennes rumskompis var ute på äventyr i Asien ett par veckor, så jag tog hennes säng under tiden.
Vi hade det mysigt, hennes pojkvän var ofta över, så vi var en trio med filmkvällar och gymbesök.
Men ungefär samtidigt började jobben ta slut. Jag jobbar ju som målare sen juni i år och det har flutit på bra tills dess.

Det blev korta dagar, tills det blev inga dagar alls. Jag stannade hemma och kollade på serier, åt, sov. Kunde ibland hoppa in på min pappas företag, men inte är det heller mycket. Och man känner sig överflödig. Dock är det perfekt för att lyssna på podcasts.
Nu är det början av december och det ser fortfarande osäkert ut. Det har varit svårt att planera sina dagar, då man väntar på telefonsamtal "Jamen det kan ju vända när som helst".

Jag fyller dagarna med att träffa vänner ibland på eftermiddagarna, går till gymmet, kollar på allt för många serier och - HELT NY AKTIVITET- dansa LINDY HOP (!!!!). Eller, det har jag gjort sedan augusti.
Men det är väldigt roligt och blir roligare för varje gång. Ibland, på väg till dansen, blir jag nervös och tänker "ska jag verkligen gå", men gör det i slutändan. Man träffar nytt folk varje gång, får dansa med trevliga människor.




Jag bor hemma hos mina föräldrar nu igen och längtan att få ha något eget har aldrig varit starkare. För att vara ärlig känns det konstigt att anpassa sig till någon annans regler, för de känns inte logiska längre. Det är inga nya regler, mina föräldrar handlar/tänker så av gammal vana. Men det känns inte rätt för mig.
"Jamen när är du hemma då? Stannar du inte till middagen? Vad/när ska du äta? Varför har du inte fixat det ännu?"
Men... Jag vill inte missa dansen bara för att middagen är precis klar och ni insisterar på att äta minst en måltid tillsammans VARJE dag.
Det blir ju så när man växer upp, det blir naturligt att vilja stå på egna ben och ha ett eget liv.
Jag är mycket väl medveten om att livet blir tuffare när man bor själv. Det blir mer utgifter och man kan inte spendera pengarna på vad man vill.
Men nu har man kommit in i den perioden då man vill bilda sin egna familj - jag pratar inte om man, barn, husdjur. Familjer ser olika ut. Jag pratar om nära vänner och om mig själv. Och kanske en guldfisk eller två.

Sen håller jag även på att ta körkort. Det går segt framåt. Det slukar mina pengar. Och jag vet inte när jag tänker fixa det.
Jag blir så stressad över framtiden, jag har ingen aning om hur det ser ut. Jag söker nytt jobb, håller öronen öppna, kollar på arbetsförmedlingen varenda dag och även på bostäder. Men det ser mörkt ut just nu. Som att blicka ut över ett stormigt hav och inte se land.
När ska det för sjutton vända?

Inte blir man så mycket gladare över när man sitter på söndagsbrunchen med sina vänner, som man faktiskt har sett framemot, och hamnar längst ut på hörnan med ett par man man inte känner bra. Ett gift par, ett förlovat par, ett par, en man som har varit gift och så - jag. Jag gillar mina vänner/bekanta, absolut, men det är inte roligt när det pratas om bröllop nästa hela brunchen och jag har absolut inget att tillägga. Varför kan man inte prata mer om konst, musik, det man läste i tidningen imorse?
Jag har några sådana vänner man kan prata med om sånt, men de är tyvärr utspridda över hela världen. Skulle gärna hälsa på dom oftare, resa till deras länder, om jag hade de pengarna. Jag skulle ha dom pengarna OM JAG HADE ETT FAST JOBB. Och kanske shoppade mindre. (atleast I look fabulous, ha ha).

Det enda jag kan se framemot nu är besök av mina kusiner och vänner. De kommer vid jul och drar vid nyår. Det kommer bli roligt, att få visa stan och leka i snön (hoppas den kommer snart).

Blargh. Skönt det var att skriva av sig. Nu ska jag fortsätta kolla på serier och hoppas på en bättre morgondag.

En bild på Leila och Tamina när vi var i Paris 2011.

torsdag 9 oktober 2014

Favoritbok: INNAN JAG DÖR//BEFORE I DIE

En av mina favoritböcker genom tiderna är Innan jag dör, skriven av Jenny Downham. Den handlar om unga Tessa med diagnosen leukemi. Hon vet att hon kommer att dö, så därför skriver hon en lista över saker hon vill göra innan hon dör. En av de sakerna är att bli kär, som hon blir i grannen Adam.

För två år sedan gjordes även en filmatisering av boken, vilket gjorde mig överlycklig. Tyckte filmen höll sig i nära linje med boken, vilket inte händer så ofta. Klart att ändringar gjordes, men originalhistorien är densamme.

Untitled

Untitled
Untitled
Untitled

Grinade som en bebis i slutet av filmen, precis som varje gång jag läser klart boken. Otroligt välskrivet och vackert. Läs gärna boken och se filmen efter!